Jag heter Lisa Lindkvist och arbetar främst som teaterregissör men även som stillbildsfotograf.
Jag samlar på egna och andras anekdoter, kastar kniv när jag vill frikoppla tankarna och får ofta höra att jag är väldigt nyfiken.
Min uppväxt tillbringade jag mest i Norrköping, på Kungsholmen i Stockholm, i Sollentuna och på Gotland.
Då min pappa arbetade som biståndsarbetare under många år, har jag även tillbringat tid
med honom i Syd-Yemen och Etiopien.
När jag var 6 år fick jag börja i samma teatergrupp som min 2 år äldre syster. Min roll i den första
uppsättningen var så stor som man kan förvänta sig av ”pappan” i pjäsen ”föräldrarfritt”, och mitt gage
bestod av en lussebulle och en julmust på Norrköpings ”Folkets hus”. Jag var dock mycket glad och stolt
över min uppgift och har fortsatt inom teatern sedan dess.
Något av det mest tillfredställande jag vet är när viljan till förståelse infinner sig mellan människor, och jag menar
att ett konstnärligt arbete kan få oss att börja prata med eller se varandra på riktigt. Det kanske låter pretentiöst
men jag ser teatern, bildkonsten, musiken och litteraturen som en fantastisk möjlighet att förbättra eller helt enkelt
reflektera över vår samtid genom att belysa olika sidor av vårt mänskliga beteende.
De stunder jag kör fast, tänker jag på att allt kan vara enklare än
jag föreställer mig, och ofta får jag möjlighet att se saker ur
andras perpektiv. Som under en av mina promenader
"Jag förstod aldrig det där med aporna", förklarade en uppriktigt
brydd flicka i 8-årsåldern för sin något äldre, toppluvelängre, kamrat
vid Observatorielunden. Det var svinkallt och jag hade just börjat
fundera över varför jag trots kylan beslutat mig för att promenera
hem från repetitionen på Skeppsholmen. Så kom svaret:
” Jo, men…alltså… För länge, länge sen var dom i vattnet hela
bunten, men sen var det en... sak…som kröp upp lite på land för
att hämta luft, och då tänkte den ”vad är det här”. Sen kröp den
längre upp, och då växte det upp en lunga i saken. Och sen kom
det fler, och dom var olika allihopa, och sen gjorde dom fler som
man kan tänka sig blev olika… och sen en dag blev det en apa.
Den första apan liksom.”
"Jahaa... Var det när jorden var platt som en pannkaka?"
"Nej... Jo, det var omkring ungefär då."